XXV. Kšpenhamn 1946

 ÇDu, vŒgar vi Œka till stranden idag, doktorn sa, doktorn sa

att det nog var OK med en liten utfŠrd.È Helmuth granskade

Anne-Marie noggrant, hon var sŒ fšrbannat dumdristig och

vŒgad, han Šlskade att hon var sŒ vŒgad, alla kvinnor han

hade kŠnt hade haft sŒ mycket hŠmningar pŒ ett eller annat

sŠtt, saker man kunde lirka upp, men ŠndŒ kvinnor man fŒtt

lirka med. Anne-Marie var inte sŒn. Hon gav sig verkligen

hŠn och hade hon fŒtt nŒgot i sin skalle sŒ genomfšrde hon

det. SŒ det bar ivŠg till stranden. Med tŒget frŒn Kšpenhamn

till Greve och sΠrakt ner till havet.

  ÇJag vill simmaÈ sa hon och kastade av sig jackan och

sprang rakt ned mot havet, det kalla blŒsiga havet. ÇDu vet,

jag var en fena pŒ att simma, trŠnade nŠstan varje dag. Det

var innan den fšrbannade sjukdomen.È Hon hade stannat i

strandkanten med ett inŒtvŠnt leende och Helmuth bara sŒg

tyst pΠhenne. Han trodde att hon verkligen skulle kasta sig

i. Aldrig, aldrig skulle hon sluta šverraska honom. De andades

in luften, och sen gick de omkring och vragade, letade,

plockade bland sŒnt som kastats upp pŒ stranden, letade

saker att undersška och prata om, kanske till och med spara,

Anne-Marie gick lŠnge och hšll en sten som kŠndes slŠt och

hade spŠnnande fŠrger och som hon tŠnkte sig skulle passa

pŒ en fšnsterbrŠda, innan hon kastade den och tog upp en

ny. Metall lŠt de bli och gick i vida cirklar kring, det kunde

vara blindgŒngare, minor eller sjunkbomber. En och annan

mistlur hšrdes frŒn havet dŠr tunga dimbankar lŒg bara nŒgot

hundratal meter ut. Han fšrsškte lŒta som en mistlur med

handen kupad och skrŠmde ivŠg ett par mŒsar med det. Ett

par krŒkor jagade varandra šver stranden. Helmuth sškte

efter smŒdjur. SŒ hŠr Œrs kunde djur fšras in i sundet frŒn

 

 

salthavet. Hon satte sig pŒ en trŠstŠllning vid kanten av en

vassrugge. Han sŒg ut šver dimman och Sundet och tŠnker

pŒ de dŠr nŠtterna hŠromŒret, hur de tagit sig fram fšrbi mineringar

och fšrsŒt dŠr ute. Han gick till henne och hšll henne

hŒrt. Hon strŠckte ut armen som vid en gŠspning av nŒgot

slags vŠllust och šmhet. Ç€lskling, jag mŒste berŠtta fšr dig

om Kšpenhamn under kriget.È

  ÇBerŠtta vad du vill, jag ska berŠtta allt jag vet. Vi mŒste

klara ut sŒnt dŠr. Vi kan inte lura varandra eller undanhŒlla

nŒgot. Det Šr bara du och jag. Du Šr en šppen bok, jag ser vad

du tŠnker och kŠnner nŠr du vill sŠga nŒgot. Det gŒr inte att

hŒlla nŒt hemligt, inte lŠngre.È Hon kršp lite nŠrmare och tog

hans hand i sin. Men han tryckte hennes hand hŒrt och tittade

stint in mot en vassrugge. Hon fšljde hans ansiktes instruktioner,

kroppens sprŒk. En envis, stirrande och mycket rŠdd

blick. Nu sŒg hon vad han sŒg. Hon stelnade Šnnu mer och

grep efter honom med bŒda hŠnderna, hšll om honom. Inne

i vassen lŒg ett runt, stort, svart metalliskt fšremŒl med flera

runda antennliknande spršt. Ett svagt metalliskt pickande

och mŒsarnas envisa krŠanden trŠngde fram genom blŒsten.

Han sŒg flera mŒsar runt det som sŒg ut som en mina och sŒ

pekade han upp mot himlen, dŠr uppe cirklade en rovfŒgel.

Han fick spŠnna šgonen i diset. TvŒ mŒsar stod pŒ minan,

den ena gjorde sig till fšr den andra, gick runt, pickade pŒ

minan, nickade med huvudet, trampade med fštterna, den

andra strŠckte nacken, hšll upp huvudet, šppnade nŠbben.

Helmuth tog fšrsiktigt Anne-Maries hand i sin och de reste sig

lŒngsamt som en kropp. Fšrsiktigt, lŒngsamt och tyst smšg de

bakŒt utan att slŠppa blickarna frŒn vassruggen. Det gŠllde

att komma bort, fort men utan att skrŠmma fŒglarna. Om de

flšg upp var det bra. Problemet var bara att nŠsta landning

kunde bli plštsligare och om rovfŒgeln dšk blev det vŠrre.

Minan kunde vara en blindgŒngare och helt ofarlig men den

kunde ocksŒ smŠlla. SŠrskilt om nŒgon fŒgel tryckte till spršten.

MŒsarnas kŠrlekslek var helt enkelt livsfarlig. Helmuth

ryckte till igen och pekade tyst mot en gisten trŠpollare, en

 

 

stolpe i kanten av en sandklint. DŠr satt en hšk till, med samma

fŠrg som sanden och med en mšnstring som knappt gick

att skilja frŒn vasstrŒna. Om hšken gav sig pŒ mŒsarna škade

risken betydligt. Nu gick de inte lŠngre fšrsiktigt, de rusade

bort šver sanden. Sanden var mjuk och frŒn att ha glidit och

stapplat fram, flšg de nu.

  Efter nŒgra hundra meter snubblade Helmuth och stupade

rakt ned, huvudet borrade sig in i sanden och han kŠnde lukten

av rutten tŒng och salt sand blanda sig med lukt av blod.

Han blšdde frŒn nŠsan men reste sig snabbt upp, hšll sig om

nŠsan och gjorde en snabb kalkyl hur lŒngt han befann sig frŒn

minan. Anne-Marie hade stannat en bit lŠngre fram. De hade

hunnit ganska lŒngt. Man sŒg inte lŠngre exakt var de varit i

gyttret av sandklitter, vassruggar och sten och sŠrskilt inte i

den lŠtta dimman. Han bestŠmde sig fšr att han var tillrŠckligt

lŒngt borta frŒn minan sŒ han valde att gŒ mot vattenbrynet

fšr att tvŠtta nŠsan, skšlja munnen med det isande vattnet

fšr att bli fri frŒn alla stenkorn som kŠndes mot kinderna och

mellan tŠnderna.

  …stersjšvattnet var ganska salt hŠr vid …resund, salt och

kylslaget. Han lŠt det sila mellan tŠnderna. Anne-Marie stod

kvar lite lŠngre bort. NŒgra personer kom frŒn andra hŒllet.

Glada kastade de sand pΠvarandra och sprang omkring

varandra i nŒgon slags tafattlek. De gick rakt mot stŠllet dŠr

Anne-Marie och Helmuth nyss varit. Anne-Marie som hade

haft sin blick fŠst pŒ Helmuth fšr att se hur illa dŠran han var,

fick i stŠllet Šgna sig Œt de mštande. Hon hšll upp armarna

fšr att visa att man inte kunde gŒ lŠngre. De trodde att det var

Helmuth de inte fick gΠfram till.

  ÇEn mina. FŒglar. Det kan smŠlla.È Hon hasplade ur sig

orden.

   ÇVabaÈ sa en av dem. Anne-Marie visade med hŠnderna

att de mŒste gŒ runt. En stor runda visade hon. De skakade

pΠhuvudet men gick verkligen upp mot husen samtidigt som

de snart bšrjade med tafattleken igen.

 

 

  Helmuth gick lŒngsamt  fram till Anne-Marie, eftersom hon

inte gjorde tillstymmelse till att ršra sig ur flŠcken. Hon mštte

honom med utstrŠckta armar och bšrjade omedelbart nŠr han

kom fram att undersška hans nŠsa. De satte sig pŒ en sten och

 hon letade efter sin handvŠska. ÇVŠskanÈ sa hon. ÇDen Šr

kvar dŠr borta vid minan.È

  ÇLugna dig, jag hŠmtarÈ sa han.

  Han fick en ordentlig kram som en sista, en fšr sŠkerhets

skull. Han ruskade henne av sig, borstade av sig och gick

lŒngsamt ned mot vattnet igen. Han hade blod pŒ hŠnderna

som han skulle tvŠtta av. Han fortsatte lŠngs vattenlinjen.

Han tog det inte sŠrskilt fšrsiktigt. Klampade pŒ. TŠnkte pŒ

hennes pappa som han snart skulle fŒ trŠffa, Šntligen fŒ trŠffa.

Han sŒg ned i vattnet, han gick in i vikar och ut pŒ smŒ uddar,

rundade sandkullar och mindre pšlar, gick fšrbi smŒbŒtar

och šver smala spŠnger, sŒnt som de knappt sett nŠr de bara

sprungit. Han gick fšr lŒngt, fick vŠnda igen. Till slut sŒg han

en trasig mina i en vassrugge. Den var tšmd pŒ sitt innehŒll

som baksidan av ett klot. NŒgra mŒsar satt uppe pŒ den. Han

gick runt den och sŒg vŠskan. Det var en ofarlig kuliss de sett.

Han vaskade sig pΠnytt med det kalla vattnet tills blodet slutade

rinna. Han letade i hennes vŠska och hittade en nŠsduk

som han satte in i den blšdande nŠsborren. SŒ tog han vŠskan

och sprang med den i handen fram šver den djupa sanden.

Redan pŒ lŒngt hŒll sŒg han Anne-Marie. Hon satt pŒ den

sten dŠr han lŠmnat henne, satt och sparkade i sanden med

nersŠnkt huvud som om hon grŒtit.

  ÇJag var sŒ orolig. Var har du varit sŒ lŠnge?È Han satte sig

bredvid henne och hšll om henne hŒrt, hŒrt. Det var helt slŠtt

omkring dem just hŠr. Man hšrde mŒsar och fartyg och till

och med att vattnet kluckade i vattenlinjen. Solen kunde anas

genom det nu mycket lŠttare diset. Den vŠrmde lŠtt.

  ÇDu hatar mellanrummen, men de behšvs. Vi kommer att

fŒ vŠnta pŒ varandra ibland och det mŒste vi stŒ ut med, det

mŒste du stŒ ut med.È Han kŠnde sjŠlv hur fšrstŒndigt det

lŠt, nŠstan beskŠftigt, sŒ han tog och borrade ned huvudet i

 

 

hennes mage vid naveln, om och om igen tills de bubblade av

skratt. Hon ville kramas, kanske Šlska, Šven om det var alldeles

fšr kallt och innebar sand innanfšr klŠderna. Hon reste sig

upp och stŠllde sig tŠtt bakom honom. Hon fšrsškte smeka

honom šver huvudet och borra in huvudet i hans nacke. Hon

hšll om hans bringa och tryckte sig mot honom. Han hummade

och suckade men vŠnde sig snart om och de tumlade

om i sanden en lŒng stund samtidigt som solen vŠrmde allt

mer och de hittade fram till det de bŒda hela tiden trŠngtat

efter. Sedan fick de gŒ omkring nŠstan nakna och huttrande

och samla klŠder som skulle skakas frŒn sand. Det hade

bšrjat blŒsa upp igen trots solen och klŠderna flšg ivŠg just

nŠr de skulle fŒngas. NŠr hon fŒtt fatt pŒ BH och underkjol

och strumpebandshŒllare och trosor och tršja och jacka och

de hamnat rŠtt pŒ kroppen satte hon sig ned igen och tŠnde

en cigarett och gjorde Œkarbrasa samtidigt. Han var uppe i

strandkanten vid en grŠstuva och kammade igenom den i

jakt pŒ smŒdjur.

  ÇNu ska jag berŠtta om min pappa och krigetÈ sa hon full

av energi, Çeller mera om tiden fšre kriget. Om du vill lyssna

alltsŒ.È

  ÇMŒr du bra nog dŒ?È

  ÇAldrig mŒtt bŠttre.È

  ÇOK, jag lyssnarÈ sa han. ÇTitta vilka jŠttespindlar.È

  ÇDu lyssnar inte, vill inte veta. Du tjatar om min pappa,

vill veta allt om honom har du sagt och sŒ Šr du mer intresserad

av smŒdjur.È Hon fick sand i hŒret och slŠngde undan

det med en knyck. ÇJo, du vet NorrskensflammanÈ bšrjade

Anne-Marie och nu lyssnade Helmuth.

  ÇJa, din bror arbetade dŠr.È

  ÇJa, just det. Han hade nyss slutat nŠr det var ett attentat

dŠr, det har du vŠl lŠst om? Fem dog.È

  ÇVar Sven med om det, var han en av attentatsmŠnnen?È

Helmuth spŠrrade upp šgonen.

  ÇNej, men han fšrsvarade attentatsmŠnnen. Eller en av

dem, stadsfiskal Ebbe Hallberg.È

 

 

  ÇDet var vŠl en bra skalp fšr en Norrlandsadvokat.È

  ÇVisst och det var inte det att han tyckte attentatsmŠnnen

var sΠsmarta. Hans stora insats var att han fick Hallberg

omyndigfšrklarad. Och sŒ nŠmnde han min bror Bjšrn i rŠttegŒngen.

Pappa skŠmdes inte fšr sin son, tvŠrtom, fast han

hatade hans Œsikter och inte talade med honom.È

  ÇMen vad var det sŒ hemskt med det dŒ?È

  ÇPappa tyckte ju som attentatsmŠnnen. Jag fšrsšker sŠga

att han var brun. Det Šr inte vŠrreÈ sa hon. ÇHan var lite brun

bara, hade eget parti i fullmŠktige och samarbetade med von

Rosen pŒ Rockelsta, PŒlsson pŒ Rottneros och en del andra

tysklandsvŠnner eller folk som tršttnat pŒ hšgern, lŒt mig

fšrklara.È

  ÇJag vet inte. Jag vill inte.È Helmuth sŒg ut mot havet och sŒ

pŒ Anne-Marie. LŠnge satt han sŒ tyst. Det hade bšrjat blŒsa

Šnnu mer och hon knšt en schalett tŠtt om halsen. Och ŠndŒ

var det som om hon var avklŠdd, avklŠdd pŒ sina hemligheter.

ÇNej, jag vill inte hšraÈ sa han och stŠllde sig upp igen.

ÇJag vill inte hšra allt det du inte har sagt, det som du borde

ha sagt fšr lŠnge sedan. Fšr fan, Anne-Marie, din fšrbannade

familj rymmer sŠkert fler familjehemligheter. Din fšrbannade

fina familj med flera lik i garderoben.È

  ÇTa det lugntÈ sa Anne-Marie. ÇDet finns mer, det Šr sant.

Det finns mer att veta om pappa. Men vad dŒ, det var mŒnga

som var bruna dŒ. €r det sŒ konstigt, Šven om du och jag inte

tycker sŒ. Inte tyckte sŒ ens dŒ.È Hon tystnade och sparkade

hŒrt, hŒrt i sanden, bet sig i lŠppen, tog upp en cigarett. Han

tog henne om handleden, men hon ville inte att han skulle ta

pŒ henne just dŒ. Hon fortsatte och viftade med den otŠnda

cigaretten. ÇFast man visste ju sŒ lite dŒ. Jag vet att du inte vill

hšra det. Det har varit svŒrt att berŠtta sŒ hŠr mycket. Du tror

att du ska tycka om honom har du sagt. Du kommer aldrig att

fšrstŒ honom, hela honom. Satan.È Hon snyftade till. ÇJag vill

ha er bŒda. Mest digÈ sa hon. Hon reste sig upp och hšll Helmuth

om ryggen igen, kršp upp bakom honom sŒ att han kom

i lŠ, i lŠ fšr vinden men inte fšr hennes omsorger och hon slog

 

 

sina armar om hans stora kropp, fortfarande med cigaretten i

nypan. Han skakade tyst henne av sig och reste sig upp. Han

gick fort ivŠg bort lŠngs stranden, bort, lŒngt bort, bort frŒn

henne. Hon kunde inte ropa honom tillbaka fšr hennes rop

skulle bara drunkna i vinden. Hon satt lŠnge men han vŠnde

inte om. Allt mindre blev han, allt lŠngre bort frŒn henne.

Snart skymdes han av vassruggar. Hon satt ensam, mycket

ensam, rškte, funderade, snšrvlade, švergiven, fršs allt mer.

LŠnge, lŠnge satt hon innan han lŒngsamt och slŠntrande kom

tillbaka och frŒgade om hon var kall och gav henne sin kavaj

och hon huttrade verkligen, hon darrade i hela kroppen nŠr

de lŒngsamt gick upp mot Greve station utan ett ord.