XXV. Kpenhamn 1946

 Du, vgar vi ka till stranden idag, doktorn sa, doktorn sa

att det nog var OK med en liten utfrd. Helmuth granskade

Anne-Marie noggrant, hon var s frbannat dumdristig och

vgad, han lskade att hon var s vgad, alla kvinnor han

hade knt hade haft s mycket hmningar p ett eller annat

stt, saker man kunde lirka upp, men nd kvinnor man ftt

lirka med. Anne-Marie var inte sn. Hon gav sig verkligen

hn och hade hon ftt ngot i sin skalle s genomfrde hon

det. S det bar ivg till stranden. Med tget frn Kpenhamn

till Greve och s rakt ner till havet.

  Jag vill simma sa hon och kastade av sig jackan och

sprang rakt ned mot havet, det kalla blsiga havet. Du vet,

jag var en fena p att simma, trnade nstan varje dag. Det

var innan den frbannade sjukdomen. Hon hade stannat i

strandkanten med ett intvnt leende och Helmuth bara sg

tyst p henne. Han trodde att hon verkligen skulle kasta sig

i. Aldrig, aldrig skulle hon sluta verraska honom. De andades

in luften, och sen gick de omkring och vragade, letade,

plockade bland snt som kastats upp p stranden, letade

saker att underska och prata om, kanske till och med spara,

Anne-Marie gick lnge och hll en sten som kndes slt och

hade spnnande frger och som hon tnkte sig skulle passa

p en fnsterbrda, innan hon kastade den och tog upp en

ny. Metall lt de bli och gick i vida cirklar kring, det kunde

vara blindgngare, minor eller sjunkbomber. En och annan

mistlur hrdes frn havet dr tunga dimbankar lg bara ngot

hundratal meter ut. Han frskte lta som en mistlur med

handen kupad och skrmde ivg ett par msar med det. Ett

par krkor jagade varandra ver stranden. Helmuth skte

efter smdjur. S hr rs kunde djur fras in i sundet frn

 

 

salthavet. Hon satte sig p en trstllning vid kanten av en

vassrugge. Han sg ut ver dimman och Sundet och tnker

p de dr ntterna hromret, hur de tagit sig fram frbi mineringar

och frst dr ute. Han gick till henne och hll henne

hrt. Hon strckte ut armen som vid en gspning av ngot

slags vllust och mhet. ǀlskling, jag mste bertta fr dig

om Kpenhamn under kriget.

  Bertta vad du vill, jag ska bertta allt jag vet. Vi mste

klara ut snt dr. Vi kan inte lura varandra eller undanhlla

ngot. Det r bara du och jag. Du r en ppen bok, jag ser vad

du tnker och knner nr du vill sga ngot. Det gr inte att

hlla nt hemligt, inte lngre. Hon krp lite nrmare och tog

hans hand i sin. Men han tryckte hennes hand hrt och tittade

stint in mot en vassrugge. Hon fljde hans ansiktes instruktioner,

kroppens sprk. En envis, stirrande och mycket rdd

blick. Nu sg hon vad han sg. Hon stelnade nnu mer och

grep efter honom med bda hnderna, hll om honom. Inne

i vassen lg ett runt, stort, svart metalliskt freml med flera

runda antennliknande sprt. Ett svagt metalliskt pickande

och msarnas envisa kranden trngde fram genom blsten.

Han sg flera msar runt det som sg ut som en mina och s

pekade han upp mot himlen, dr uppe cirklade en rovfgel.

Han fick spnna gonen i diset. Tv msar stod p minan,

den ena gjorde sig till fr den andra, gick runt, pickade p

minan, nickade med huvudet, trampade med ftterna, den

andra strckte nacken, hll upp huvudet, ppnade nbben.

Helmuth tog frsiktigt Anne-Maries hand i sin och de reste sig

lngsamt som en kropp. Frsiktigt, lngsamt och tyst smg de

bakt utan att slppa blickarna frn vassruggen. Det gllde

att komma bort, fort men utan att skrmma fglarna. Om de

flg upp var det bra. Problemet var bara att nsta landning

kunde bli pltsligare och om rovfgeln dk blev det vrre.

Minan kunde vara en blindgngare och helt ofarlig men den

kunde ocks smlla. Srskilt om ngon fgel tryckte till sprten.

Msarnas krlekslek var helt enkelt livsfarlig. Helmuth

ryckte till igen och pekade tyst mot en gisten trpollare, en

 

 

stolpe i kanten av en sandklint. Dr satt en hk till, med samma

frg som sanden och med en mnstring som knappt gick

att skilja frn vasstrna. Om hken gav sig p msarna kade

risken betydligt. Nu gick de inte lngre frsiktigt, de rusade

bort ver sanden. Sanden var mjuk och frn att ha glidit och

stapplat fram, flg de nu.

  Efter ngra hundra meter snubblade Helmuth och stupade

rakt ned, huvudet borrade sig in i sanden och han knde lukten

av rutten tng och salt sand blanda sig med lukt av blod.

Han bldde frn nsan men reste sig snabbt upp, hll sig om

nsan och gjorde en snabb kalkyl hur lngt han befann sig frn

minan. Anne-Marie hade stannat en bit lngre fram. De hade

hunnit ganska lngt. Man sg inte lngre exakt var de varit i

gyttret av sandklitter, vassruggar och sten och srskilt inte i

den ltta dimman. Han bestmde sig fr att han var tillrckligt

lngt borta frn minan s han valde att g mot vattenbrynet

fr att tvtta nsan, sklja munnen med det isande vattnet

fr att bli fri frn alla stenkorn som kndes mot kinderna och

mellan tnderna.

  stersjvattnet var ganska salt hr vid resund, salt och

kylslaget. Han lt det sila mellan tnderna. Anne-Marie stod

kvar lite lngre bort. Ngra personer kom frn andra hllet.

Glada kastade de sand p varandra och sprang omkring

varandra i ngon slags tafattlek. De gick rakt mot stllet dr

Anne-Marie och Helmuth nyss varit. Anne-Marie som hade

haft sin blick fst p Helmuth fr att se hur illa dran han var,

fick i stllet gna sig t de mtande. Hon hll upp armarna

fr att visa att man inte kunde g lngre. De trodde att det var

Helmuth de inte fick g fram till.

  En mina. Fglar. Det kan smlla. Hon hasplade ur sig

orden.

   Vaba sa en av dem. Anne-Marie visade med hnderna

att de mste g runt. En stor runda visade hon. De skakade

p huvudet men gick verkligen upp mot husen samtidigt som

de snart brjade med tafattleken igen.

 

 

  Helmuth gick lngsamt  fram till Anne-Marie, eftersom hon

inte gjorde tillstymmelse till att rra sig ur flcken. Hon mtte

honom med utstrckta armar och brjade omedelbart nr han

kom fram att underska hans nsa. De satte sig p en sten och

 hon letade efter sin handvska. Vskan sa hon. Den r

kvar dr borta vid minan.

  Lugna dig, jag hmtar sa han.

  Han fick en ordentlig kram som en sista, en fr skerhets

skull. Han ruskade henne av sig, borstade av sig och gick

lngsamt ned mot vattnet igen. Han hade blod p hnderna

som han skulle tvtta av. Han fortsatte lngs vattenlinjen.

Han tog det inte srskilt frsiktigt. Klampade p. Tnkte p

hennes pappa som han snart skulle f trffa, ntligen f trffa.

Han sg ned i vattnet, han gick in i vikar och ut p sm uddar,

rundade sandkullar och mindre plar, gick frbi smbtar

och ver smala spnger, snt som de knappt sett nr de bara

sprungit. Han gick fr lngt, fick vnda igen. Till slut sg han

en trasig mina i en vassrugge. Den var tmd p sitt innehll

som baksidan av ett klot. Ngra msar satt uppe p den. Han

gick runt den och sg vskan. Det var en ofarlig kuliss de sett.

Han vaskade sig p nytt med det kalla vattnet tills blodet slutade

rinna. Han letade i hennes vska och hittade en nsduk

som han satte in i den bldande nsborren. S tog han vskan

och sprang med den i handen fram ver den djupa sanden.

Redan p lngt hll sg han Anne-Marie. Hon satt p den

sten dr han lmnat henne, satt och sparkade i sanden med

nersnkt huvud som om hon grtit.

  Jag var s orolig. Var har du varit s lnge? Han satte sig

bredvid henne och hll om henne hrt, hrt. Det var helt sltt

omkring dem just hr. Man hrde msar och fartyg och till

och med att vattnet kluckade i vattenlinjen. Solen kunde anas

genom det nu mycket lttare diset. Den vrmde ltt.

  Du hatar mellanrummen, men de behvs. Vi kommer att

f vnta p varandra ibland och det mste vi st ut med, det

mste du st ut med. Han knde sjlv hur frstndigt det

lt, nstan beskftigt, s han tog och borrade ned huvudet i

 

 

hennes mage vid naveln, om och om igen tills de bubblade av

skratt. Hon ville kramas, kanske lska, ven om det var alldeles

fr kallt och innebar sand innanfr klderna. Hon reste sig

upp och stllde sig ttt bakom honom. Hon frskte smeka

honom ver huvudet och borra in huvudet i hans nacke. Hon

hll om hans bringa och tryckte sig mot honom. Han hummade

och suckade men vnde sig snart om och de tumlade

om i sanden en lng stund samtidigt som solen vrmde allt

mer och de hittade fram till det de bda hela tiden trngtat

efter. Sedan fick de g omkring nstan nakna och huttrande

och samla klder som skulle skakas frn sand. Det hade

brjat blsa upp igen trots solen och klderna flg ivg just

nr de skulle fngas. Nr hon ftt fatt p BH och underkjol

och strumpebandshllare och trosor och trja och jacka och

de hamnat rtt p kroppen satte hon sig ned igen och tnde

en cigarett och gjorde karbrasa samtidigt. Han var uppe i

strandkanten vid en grstuva och kammade igenom den i

jakt p smdjur.

  Nu ska jag bertta om min pappa och kriget sa hon full

av energi, eller mera om tiden fre kriget. Om du vill lyssna

allts.

  Mr du bra nog d?

  Aldrig mtt bttre.

  OK, jag lyssnar sa han. Titta vilka jttespindlar.

  Du lyssnar inte, vill inte veta. Du tjatar om min pappa,

vill veta allt om honom har du sagt och s r du mer intresserad

av smdjur. Hon fick sand i hret och slngde undan

det med en knyck. Jo, du vet Norrskensflamman brjade

Anne-Marie och nu lyssnade Helmuth.

  Ja, din bror arbetade dr.

  Ja, just det. Han hade nyss slutat nr det var ett attentat

dr, det har du vl lst om? Fem dog.

  Var Sven med om det, var han en av attentatsmnnen?

Helmuth sprrade upp gonen.

  Nej, men han frsvarade attentatsmnnen. Eller en av

dem, stadsfiskal Ebbe Hallberg.

 

 

  Det var vl en bra skalp fr en Norrlandsadvokat.

  Visst och det var inte det att han tyckte attentatsmnnen

var s smarta. Hans stora insats var att han fick Hallberg

omyndigfrklarad. Och s nmnde han min bror Bjrn i rttegngen.

Pappa skmdes inte fr sin son, tvrtom, fast han

hatade hans sikter och inte talade med honom.

  Men vad var det s hemskt med det d?

  Pappa tyckte ju som attentatsmnnen. Jag frsker sga

att han var brun. Det r inte vrre sa hon. Han var lite brun

bara, hade eget parti i fullmktige och samarbetade med von

Rosen p Rockelsta, Plsson p Rottneros och en del andra

tysklandsvnner eller folk som trttnat p hgern, lt mig

frklara.

  Jag vet inte. Jag vill inte. Helmuth sg ut mot havet och s

p Anne-Marie. Lnge satt han s tyst. Det hade brjat blsa

nnu mer och hon knt en schalett ttt om halsen. Och nd

var det som om hon var avkldd, avkldd p sina hemligheter.

Nej, jag vill inte hra sa han och stllde sig upp igen.

Jag vill inte hra allt det du inte har sagt, det som du borde

ha sagt fr lnge sedan. Fr fan, Anne-Marie, din frbannade

familj rymmer skert fler familjehemligheter. Din frbannade

fina familj med flera lik i garderoben.

  Ta det lugnt sa Anne-Marie. Det finns mer, det r sant.

Det finns mer att veta om pappa. Men vad d, det var mnga

som var bruna d. r det s konstigt, ven om du och jag inte

tycker s. Inte tyckte s ens d. Hon tystnade och sparkade

hrt, hrt i sanden, bet sig i lppen, tog upp en cigarett. Han

tog henne om handleden, men hon ville inte att han skulle ta

p henne just d. Hon fortsatte och viftade med den otnda

cigaretten. Fast man visste ju s lite d. Jag vet att du inte vill

hra det. Det har varit svrt att bertta s hr mycket. Du tror

att du ska tycka om honom har du sagt. Du kommer aldrig att

frst honom, hela honom. Satan. Hon snyftade till. Jag vill

ha er bda. Mest dig sa hon. Hon reste sig upp och hll Helmuth

om ryggen igen, krp upp bakom honom s att han kom

i l, i l fr vinden men inte fr hennes omsorger och hon slog

 

 

sina armar om hans stora kropp, fortfarande med cigaretten i

nypan. Han skakade tyst henne av sig och reste sig upp. Han

gick fort ivg bort lngs stranden, bort, lngt bort, bort frn

henne. Hon kunde inte ropa honom tillbaka fr hennes rop

skulle bara drunkna i vinden. Hon satt lnge men han vnde

inte om. Allt mindre blev han, allt lngre bort frn henne.

Snart skymdes han av vassruggar. Hon satt ensam, mycket

ensam, rkte, funderade, snrvlade, vergiven, frs allt mer.

Lnge, lnge satt hon innan han lngsamt och slntrande kom

tillbaka och frgade om hon var kall och gav henne sin kavaj

och hon huttrade verkligen, hon darrade i hela kroppen nr

de lngsamt gick upp mot Greve station utan ett ord.