XXV. Köpenhamn 1946

«Du, vågar vi åka till stranden idag, doktorn sa, doktorn sa

att det nog var OK med en liten utfärd.» Helmuth granskade

Anne-Marie noggrant, hon var så förbannat dumdristig och

vågad, han älskade att hon var så vågad, alla kvinnor han

hade känt hade haft så mycket hämningar på ett eller annat

sätt, saker man kunde lirka upp, men ändå kvinnor man fått

lirka med. Anne-Marie var inte sån. Hon gav sig verkligen

hän och hade hon fått något i sin skalle så genomförde hon

det. Så det bar iväg till stranden. Med tåget från Köpenhamn

till Greve och så rakt ner till havet.

«Jag vill simma» sa hon och kastade av sig jackan och

sprang rakt ned mot havet, det kalla blåsiga havet. «Du vet,

jag var en fena på att simma, tränade nästan varje dag. Det

var innan den förbannade sjukdomen.» Hon hade stannat i

strandkanten med ett inåtvänt leende och Helmuth bara såg

tyst på henne. Han trodde att hon verkligen skulle kasta sig

i. Aldrig, aldrig skulle hon sluta överraska honom. De andades

in luften, och sen gick de omkring och vragade, letade,

plockade bland sånt som kastats upp på stranden, letade

saker att undersöka och prata om, kanske till och med spara,

Anne-Marie gick länge och höll en sten som kändes slät och

hade spännande färger och som hon tänkte sig skulle passa

på en fönsterbräda, innan hon kastade den och tog upp en

ny. Metall lät de bli och gick i vida cirklar kring, det kunde

vara blindgångare, minor eller sjunkbomber. En och annan

mistlur hördes från havet där tunga dimbankar låg bara något

hundratal meter ut. Han försökte låta som en mistlur med

handen kupad och skrämde iväg ett par måsar med det. Ett

par kråkor jagade varandra över stranden. Helmuth sökte

efter smådjur. Så här års kunde djur föras in i sundet från

salthavet. Hon satte sig på en träställning vid kanten av en

vassrugge. Han såg ut över dimman och Sundet och tänker

på de där nätterna häromåret, hur de tagit sig fram förbi mineringar

och försåt där ute. Han gick till henne och höll henne

hårt. Hon sträckte ut armen som vid en gäspning av något

slags vällust och ömhet. «Älskling, jag måste berätta för dig

om Köpenhamn under kriget.»

«Berätta vad du vill, jag ska berätta allt jag vet. Vi måste

klara ut sånt där. Vi kan inte lura varandra eller undanhålla

något. Det är bara du och jag. Du är en öppen bok, jag ser vad

du tänker och känner när du vill säga något. Det går inte att

hålla nåt hemligt, inte längre.» Hon kröp lite närmare och tog

hans hand i sin. Men han tryckte hennes hand hårt och tittade

stint in mot en vassrugge. Hon följde hans ansiktes instruktioner,

kroppens språk. En envis, stirrande och mycket rädd

blick. Nu såg hon vad han såg. Hon stelnade ännu mer och

grep efter honom med båda händerna, höll om honom. Inne

i vassen låg ett runt, stort, svart metalliskt föremål med flera

runda antennliknande spröt. Ett svagt metalliskt pickande

och måsarnas envisa kräanden trängde fram genom blåsten.

Han såg flera måsar runt det som såg ut som en mina och så

pekade han upp mot himlen, där uppe cirklade en rovfågel.

Han fick spänna ögonen i diset. Två måsar stod på minan,

den ena gjorde sig till för den andra, gick runt, pickade på

minan, nickade med huvudet, trampade med fötterna, den

andra sträckte nacken, höll upp huvudet, öppnade näbben.

Helmuth tog försiktigt Anne-Maries hand i sin och de reste sig

långsamt som en kropp. Försiktigt, långsamt och tyst smög de

bakåt utan att släppa blickarna från vassruggen. Det gällde

att komma bort, fort men utan att skrämma fåglarna. Om de

flög upp var det bra. Problemet var bara att nästa landning

kunde bli plötsligare och om rovfågeln dök blev det värre.

Minan kunde vara en blindgångare och helt ofarlig men den

kunde också smälla. Särskilt om någon fågel tryckte till spröten.

Måsarnas kärlekslek var helt enkelt livsfarlig. Helmuth

ryckte till igen och pekade tyst mot en gisten träpollare, en

stolpe i kanten av en sandklint. Där satt en hök till, med samma

färg som sanden och med en mönstring som knappt gick

att skilja från vasstråna. Om höken gav sig på måsarna ökade

risken betydligt. Nu gick de inte längre försiktigt, de rusade

bort över sanden. Sanden var mjuk och från att ha glidit och

stapplat fram, flög de nu.

Efter några hundra meter snubblade Helmuth och stupade

rakt ned, huvudet borrade sig in i sanden och han kände lukten

av rutten tång och salt sand blanda sig med lukt av blod.

Han blödde från näsan men reste sig snabbt upp, höll sig om

näsan och gjorde en snabb kalkyl hur långt han befann sig från

minan. Anne-Marie hade stannat en bit längre fram. De hade

hunnit ganska långt. Man såg inte längre exakt var de varit i

gyttret av sandklitter, vassruggar och sten och särskilt inte i

den lätta dimman. Han bestämde sig för att han var tillräckligt

långt borta från minan så han valde att gå mot vattenbrynet

för att tvätta näsan, skölja munnen med det isande vattnet

för att bli fri från alla stenkorn som kändes mot kinderna och

mellan tänderna.

Östersjövattnet var ganska salt här vid Öresund, salt och

kylslaget. Han lät det sila mellan tänderna. Anne-Marie stod

kvar lite längre bort. Några personer kom från andra hållet.

Glada kastade de sand på varandra och sprang omkring

varandra i någon slags tafattlek. De gick rakt mot stället där

Anne-Marie och Helmuth nyss varit. Anne-Marie som hade

haft sin blick fäst på Helmuth för att se hur illa däran han var,

fick i stället ägna sig åt de mötande. Hon höll upp armarna

för att visa att man inte kunde gå längre. De trodde att det var

Helmuth de inte fick gå fram till.

«En mina. Fåglar. Det kan smälla.» Hon hasplade ur sig

orden.

«Vaba» sa en av dem. Anne-Marie visade med händerna

att de måste gå runt. En stor runda visade hon. De skakade

på huvudet men gick verkligen upp mot husen samtidigt som

de snart började med tafattleken igen.

Helmuth gick långsamt fram till Anne-Marie, eftersom hon

inte gjorde tillstymmelse till att röra sig ur fläcken. Hon mötte

honom med utsträckta armar och började omedelbart när han

kom fram att undersöka hans näsa. De satte sig på en sten och

hon letade efter sin handväska. «Väskan» sa hon. «Den är

kvar där borta vid minan.»

«Lugna dig, jag hämtar» sa han.

Han fick en ordentlig kram som en sista, en för säkerhets

skull. Han ruskade henne av sig, borstade av sig och gick

långsamt ned mot vattnet igen. Han hade blod på händerna

som han skulle tvätta av. Han fortsatte längs vattenlinjen.

Han tog det inte särskilt försiktigt. Klampade på. Tänkte på

hennes pappa som han snart skulle få träffa, äntligen få träffa.

Han såg ned i vattnet, han gick in i vikar och ut på små uddar,

rundade sandkullar och mindre pölar, gick förbi småbåtar

och över smala spänger, sånt som de knappt sett när de bara

sprungit. Han gick för långt, fick vända igen. Till slut såg han

en trasig mina i en vassrugge. Den var tömd på sitt innehåll

som baksidan av ett klot. Några måsar satt uppe på den. Han

gick runt den och såg väskan. Det var en ofarlig kuliss de sett.

Han vaskade sig på nytt med det kalla vattnet tills blodet slutade

rinna. Han letade i hennes väska och hittade en näsduk

som han satte in i den blödande näsborren. Så tog han väskan

och sprang med den i handen fram över den djupa sanden.

Redan på långt håll såg han Anne-Marie. Hon satt på den

sten där han lämnat henne, satt och sparkade i sanden med

nersänkt huvud som om hon gråtit.

«Jag var så orolig. Var har du varit så länge?» Han satte sig

bredvid henne och höll om henne hårt, hårt. Det var helt slätt

omkring dem just här. Man hörde måsar och fartyg och till

och med att vattnet kluckade i vattenlinjen. Solen kunde anas

genom det nu mycket lättare diset. Den värmde lätt.

«Du hatar mellanrummen, men de behövs. Vi kommer att

få vänta på varandra ibland och det måste vi stå ut med, det

måste du stå ut med.» Han kände själv hur förståndigt det

lät, nästan beskäftigt, så han tog och borrade ned huvudet i

hennes mage vid naveln, om och om igen tills de bubblade av

skratt. Hon ville kramas, kanske älska, även om det var alldeles

för kallt och innebar sand innanför kläderna. Hon reste sig

upp och ställde sig tätt bakom honom. Hon försökte smeka

honom över huvudet och borra in huvudet i hans nacke. Hon

höll om hans bringa och tryckte sig mot honom. Han hummade

och suckade men vände sig snart om och de tumlade

om i sanden en lång stund samtidigt som solen värmde allt

mer och de hittade fram till det de båda hela tiden trängtat

efter. Sedan fick de gå omkring nästan nakna och huttrande

och samla kläder som skulle skakas från sand. Det hade

börjat blåsa upp igen trots solen och kläderna flög iväg just

när de skulle fångas. När hon fått fatt på BH och underkjol

och strumpebandshållare och trosor och tröja och jacka och

de hamnat rätt på kroppen satte hon sig ned igen och tände

en cigarett och gjorde åkarbrasa samtidigt. Han var uppe i

strandkanten vid en grästuva och kammade igenom den i

jakt på smådjur.

«Nu ska jag berätta om min pappa och kriget» sa hon full

av energi, «eller mera om tiden före kriget. Om du vill lyssna

alltså.»

«Mår du bra nog då?»

«Aldrig mått bättre.»

«OK, jag lyssnar» sa han. «Titta vilka jättespindlar.»

«Du lyssnar inte, vill inte veta. Du tjatar om min pappa,

vill veta allt om honom har du sagt och så är du mer intresserad

av smådjur.» Hon fick sand i håret och slängde undan

det med en knyck. «Jo, du vet Norrskensflamman» började

Anne-Marie och nu lyssnade Helmuth.

«Ja, din bror arbetade där.»

«Ja, just det. Han hade nyss slutat när det var ett attentat

där, det har du väl läst om? Fem dog.»

«Var Sven med om det, var han en av attentatsmännen?»

Helmuth spärrade upp ögonen.

«Nej, men han försvarade attentatsmännen. Eller en av

dem, stadsfiskal Ebbe Hallberg.»

«Det var väl en bra skalp för en Norrlandsadvokat.»

«Visst och det var inte det att han tyckte attentatsmännen

var så smarta. Hans stora insats var att han fick Hallberg

omyndigförklarad. Och så nämnde han min bror Björn i rättegången.

Pappa skämdes inte för sin son, tvärtom, fast han

hatade hans åsikter och inte talade med honom.»

«Men vad var det så hemskt med det då?»

«Pappa tyckte ju som attentatsmännen. Jag försöker säga

att han var brun. Det är inte värre» sa hon. «Han var lite brun

bara, hade eget parti i fullmäktige och samarbetade med von

Rosen på Rockelsta, Pålsson på Rottneros och en del andra

tysklandsvänner eller folk som tröttnat på högern, låt mig

förklara.»

«Jag vet inte. Jag vill inte.» Helmuth såg ut mot havet och så

på Anne-Marie. Länge satt han så tyst. Det hade börjat blåsa

ännu mer och hon knöt en schalett tätt om halsen. Och ändå

var det som om hon var avklädd, avklädd på sina hemligheter.

«Nej, jag vill inte höra» sa han och ställde sig upp igen.

«Jag vill inte höra allt det du inte har sagt, det som du borde

ha sagt för länge sedan. För fan, Anne-Marie, din förbannade

familj rymmer säkert fler familjehemligheter. Din förbannade

fina familj med flera lik i garderoben.»

«Ta det lugnt» sa Anne-Marie. «Det finns mer, det är sant.

Det finns mer att veta om pappa. Men vad då, det var många

som var bruna då. Är det så konstigt, även om du och jag inte

tycker så. Inte tyckte så ens då.» Hon tystnade och sparkade

hårt, hårt i sanden, bet sig i läppen, tog upp en cigarett. Han

tog henne om handleden, men hon ville inte att han skulle ta

på henne just då. Hon fortsatte och viftade med den otända

cigaretten. «Fast man visste ju så lite då. Jag vet att du inte vill

höra det. Det har varit svårt att berätta så här mycket. Du tror

att du ska tycka om honom har du sagt. Du kommer aldrig att

förstå honom, hela honom. Satan.» Hon snyftade till. «Jag vill

ha er båda. Mest dig» sa hon. Hon reste sig upp och höll Helmuth

om ryggen igen, kröp upp bakom honom så att han kom

i lä, i lä för vinden men inte för hennes omsorger och hon slog

sina armar om hans stora kropp, fortfarande med cigaretten i

nypan. Han skakade tyst henne av sig och reste sig upp. Han

gick fort iväg bort längs stranden, bort, långt bort, bort från

henne. Hon kunde inte ropa honom tillbaka för hennes rop

skulle bara drunkna i vinden. Hon satt länge men han vände

inte om. Allt mindre blev han, allt längre bort från henne.

Snart skymdes han av vassruggar. Hon satt ensam, mycket

ensam, rökte, funderade, snörvlade, övergiven, frös allt mer.

Länge, länge satt hon innan han långsamt och släntrande kom

tillbaka och frågade om hon var kall och gav henne sin kavaj

och hon huttrade verkligen, hon darrade i hela kroppen när

de långsamt gick upp mot Greve station utan ett ord.